klappen.blo.gg

Femte dagen på Kläppen och här sitter jag med en skakande arm och huvudvärk. Men trots alla möjliga krämpor från topp till tå så är jag för första gången på länge lycklig. Jag är lycklig inifrån och ut. Till och med när jag sitter i bilen på väg till och från skolan och låter blicken glida längs landskapet så kommer jag på mig själv att känna en enorm, djup lycka. Tillvaron här är väl egentligen långt ifrån perfekt och så enkel som man kanske skulle vilja att den vore, mer om det senare. Men jag är på väg att bygga upp ett liv så som jag vill ha det, jag gör något som jag valt, som jag brinner för och har människor omkring mig som jag trivs med, som förstår mig. Kanske är det för att den stress och även nervositet som funnits inför flytten börjar lägga sig nu och får mig att känna den här lyckan och glädjen. Kanske är det bara för att det här helt enkelt är rätt. Hur som så är jag lycklig.

 

I torsdags eftermiddag löste vi det i sista minuten med hästtransporteringen. Det har känts som att allt har gått emot mig med den här flytten men nånting inuti mig har stöttat mig med att det bara är prövningar för att bevisa hur mycket jag faktiskt vill detta. Och inga hinder i världen ska få hindra mig. 

 

I fredags packade vi in hästarna och dom sista sakerna och åkte, åkte, åkte och åkte lite till och lite till. 55 mil med andra ord. När vi hade 1,7 km kvar så tog det stopp. I backspegeln såg jag lysena från hästbussen bli mindre och mindre. Vi hade blivit tipsade om att ta en annan väg sista biten för att det skulle vara lättare att ta sig fram, men denna väg bestod av blöt blankis och backarna var kilometerlånga.. Det var så halt så jag kunde knappt ta mig från bilen till hästbussen utan att stå på huvudet. Jag ville bara lägga mig i diket och grina, alla var vi så trötta efter resan och så händer detta när vi är så nära! Erkki (min låtsaspappa), som körde hästbussen med transport efter, började ringa efter hjälp men blev bara vidarekopplad. Jag fick tag på bonden som bor granne med oss här som fick hjälpa till när Marie backade fast bilen med släp när vi var upp i november. Han och hans son kom förbi men kunde inte hjälpa till. För halt.. Bonden ringde runt till alla tänkbara, ingen kunde göra något. Till slut fick vi tag på bärgare som var 16 mil bort på arbete.. Det blev en evighetslång väntan med hjärtat i halsgropen, skulle hästarna börja trampa om i transporten skulle hela ekipaget börja glida bakåt.. Efter 4 timmar kunde bärgningen äntligen börja och efter tvåtiden på natten kunde vi börja lasta av hästarna. Då hade det börjat blåsa storm dessutom och hästarna var hispiga när dom äntligen fick komma ut. Rocky hade dunkat huvudet i transportväggen tidigare och hans öga hade svullnat upp ordentligt, men ingen skada på själva ögat förutom svullnaden runt om. Klockan fem var jag klar med fodring, att bära ut vatten och se över hästarna och hagen så jag äntligen kunde gå och lägga mig. 

 

 

Två timmar senare ringde väckarklockan och jag släpade mig ut för att se så hästarna stod kvar i hagen. När Marie och company var uppe sist och satte staket så hann dom inte med översta tråden vilket innebar att staketet bara var 80 cm högt. Ganska lågt för mina 160+ hästar he he he. Men alla stod kvar i hagen (och gör det än, för vi har inte orkat fixa övertråden haha..). Förmiddagen ägnades åt att bära upp saker till huset och eftersom vi har en helvetesbacke upp till gården så tar sig inga bilar upp vintertid så det blev att bära allt för hand. Dröjde inte länge innan mjölksyran kom på besök och svetten rann på hela kroppen kan jag meddela! Vid lunch kom Marie, Jonas, två bitchiga monsterponnyer, Rufus och Rima (kaninerna som bodde hos mig förut) och Maries föräldrar. Släppte ihop hästarna och allt gick lika lugnt och fint som det brukar! Liesma och Rocky stod precis som två kungligheter på en liten backe och övervakade när alla hälsade på varandra, innan dom själva gick fram. Maries bitchponnyer har muckat lite med mina små, Jazza blev omkulltacklad mot en staketstolpe och Sväljis halvt satte sig på henne. Ingen skada skedd förutom ett förskräckt mattehjärta. Som tur är så har jag världens bästa Rocky (som i sånna här situationer tar rollen som flockens försvarare lite väl seriöst). Bitchponnyerna fick snart veta att man inte är kaxig mot nån i hans flock. Jag kunde inte låta bli att bli lite stolt dom gånger när Rocky kom susande förbi mig för att jaga undan Bitch 1 och 2 och sedan nöjt trava tillbaka och ställa sig tätt intill mig. Men kaxigheterna gick snabbt över och idag står dom (för det mesta) trivsamt tillsammans, äter tillsammans, går iväg på upptäcksfärd tillsammans osv. 

 

 

Söndagen fortsatte med inflyttningsfix, jag och Marie tutade iväg med Morris till Härnösand för storhandling som gick på NÄRMARE 3000 KRONOR..! HOLY SHIT. På vägen hem påpekade jag att nu vill jag se norrsken också! (Kände att jag var värd det efter handlingen) Vattnet började lägga av i huset och eftersom jag skulle till skolan dagen därpå så fanns det inget annat än att konka in hinkar med snö, smälta och duscha i.. Joråsåatteee skogsmulle som sagt. På kvällen när vi gick ut för att fodra så smög sig ett norrsken upp på himlen och jag nästintill studsade av glädje! 

 

 

Måndagen startades med frukost tillsammans med utsikten över berg och månen som lös vänligt mot mig. Gick ut och fodrade i pyjamas, fightades med den jävla hösilagebalen som fryst (VARFÖR HAR MAN HÖSILAGE?!), tog en promenad med Izor och sen bar det av till skolan för introduktion. Efter det åkte jag, Marie och Jonas till Kramfors och kollade läget där! 
Tisdag och onsdag (idag) har jag varit i skolan hela dagarna, vi har haft teori, gått igenom verktyg och riktat om framsko till baksko och så tillbaks till framsko igen. Jag kan inte ens hälla upp juice eller öppna en nötkräm utan att min arm vill gå i strejk nu. Och det värsta är att vi ska fortsätta imorgon.. Men jag trivs som fisken i vattnet! Mina båda hovslagarlärare är JÄTTEDUKTIGA och härliga människor och klassen verkar bra! Det känns så himla rätt och när klockan visar 15.30 så känns det inte som att man varit där hela dagen för det har gått så fort! Nu håller jag tummarna för att Marie får börja i min klass eftersom det finns plats kvar! Skulle vara perfekt!